Det är så att...våran familj drabbas av oehört mycket otur ibland.

Dom nya änglarna, Billie och Baillie försvann igår helt plötsligt, trodligen av ett djur som tog dom från uteburen. Det känns oerhört tragiskt även fast vi inte lärde känna dom så mycket så föll jag för dom direkt, särskillt för den lilla Baillie.

Inte ens ett år blev ni. Förlåt för att ni blev rädda och förlåt för om ni fick lida.

Efter beskedet igår så åkte jag till pappa vid sju, jag började stormgråta och gick direkt upp i rummet utan middag, låg i sängen med Dublin som låg bredvid och somnade tillslut, med ögon svullna av tårar, och med kinder dränkta av salt. Vaknade vid sju och låg kvar till halv 8, satte på mig kläder, borstade håret och tänderna och gick till skolan, skippade frukosten. Jag kan klara av att vara hungrig när kaninerna klarade av smärtan.

Även fast jag inte ville gå till skolan så hjälpte det att ha vänner omkring sig, att inte vara ensam. För ensamhet är det västa som finns.

Det kan låta dumt och hjärtlöst, men jag längtar tills vi skaffar kaniner igen, små söta djuraffärskaniner. Fläckiga. Jag tror att det verkligen skulle hjälpa, precis som när vi skaffade dom här.

Ha en bra tid i himlen Billie och Baillie, kanske vi träffas när min tid är kommen.